Fina Thyra, BIS-veteran. Minst lika vacker fortfarande.
”11 år + 4 månader! Superfräsch och full av livsglädje med glad blick och viftande
svans. Alerta rörelser. Sött huvud. Fin blick, bra bett och pigment.
Utmärkt topline. Korrekt front. Utmärkt stomme till kroppen.
Korrekt hårlag. Visar sig själv! En eloge till hennes ägare!!”
Evelina äter duktigt sin gröt var dag, alldeles själv dessutom, och borde få hur många julklappar som helst!
… tills tomten kommer!
Den 25:e november 2008 var det vitt och fint ute, och jag passade på att ta det årets julkort.
Thone tittar nyfiket på medan bilen blir undersökt.
Den här dagen har gått i ett, fast att jag egentligen borde ta det lugnt för att försöka bli frisk, och innehöll bland annat ett besök på Opus för att besikta bilen. Det känns som att jag har haft min namnlösa bil i flera år, men idag var faktiskt bara det andra besöket vi gjorde ihop på bilbesiktningen. Jag hade tänkt att besikta den redan i juli, men fick inte arslet ur att boka en tid förrän igår när jag insåg att det bara var en vecka kvar innan körförbud…
Thone fick följa med, för jag tänkte att det kunde vara lite roligt och spännande för henne. Att knata omkring i bilhallen var inga konstigheter, och hon hade nog hellre varit med precis vid bilen istället för att sitta och vänta en bit bort. Två besiktare var framme och hälsade på henne, och det tyckte hon förstås var lattjo lajbans. Jag var jättenervös för hur det skulle gå med bilen, och hur dyra fel det skulle vara, men den ena besiktaren skvallrade om att det såg ut att gå bra.
Det blev ett blankt och fint papper, och det kändes bara så himla skönt!
Grattis på 5-årsdagen älskade Rhiva.
Thyra inte är någon ungdom längre, det vet jag, men eftersom att hon har varit pigg och fräsch så länge så håller jag på att bli galen på henne ibland. När vi tävlade i somras och höstas började jag och flera personer runt omkring misstänka att hon inte hörde ordentligt, och hörseln är inte längre vad den har varit.
Det märks främst på promenaderna, och hon som alltid gått lös förut får nu gå i koppel emellanåt. Främst för att jag inte vill tappa bort henne och för att hon inte ska bli påkörd av någon cyklist. Förutom att hon hör sämre så har hon fått ett större intresse för att gå och nosa, och hon har inte längre samma koll på var jag är.
Först trodde jag bara att det var att hon var i en egen liten värld, men efter att jag flera gånger behövt stå och skrika för att få henne att komma ifatt oss andra så insåg jag att det är såhär det är nu. Likadant är det när hon travar på en bit framför oss och jag vill att hon väntar. Är hon för långt fram så måste jag skrika för att få en reaktion. Folk som hör mig måste tro att jag är en elak matte som står och skriker åt min hund…
Idag fortsatte Thyra vår promenad medan jag stod och plockade upp efter Lhine som bajsat, och hon gick inte alls åt det hållet jag hade tänkt heller. Jag fick förstås skrika för att få Thyra att stanna och sen när jag försökte kalla in henne och på alla möjliga vis försökte visa med kroppen att hon skulle komma så satte hon sig ned och rörde sig inte ur fläcken. Hon förstod väl ingenting stackaren och tyckte nog att det enklaste var att sätta sig ner och vänta på mig.
Egentligen är det ju inte henne jag blir galen på, utan själva grejen. Att det här med hennes försämrade hörsel nyligen blivit så tydligt och att jag glömmer av det. Jag vill att hon ska få gå lös så mycket som möjligt, eftersom att hon travar på fortare än vad jag går, men nu klarar hon sig inte själv. Jag måste lära mig att det finns en gräns där hon inte hör mig, för annars kan det hända en olycka. Hon kan råka kliva ut framför en cyklist eller tappa bort oss och springa iväg åt fel håll för att leta.
Jag är ändå glad att åldern än så länge bara har visat sig genom sämre hörsel och lite yrsel emellanåt. Det där med yrseln måste jag ringa till veterinären om, men det är något som glöms bort mellan tillfällena som den visar sig. Fast nu när jag skrivit om det i bloggen så kanske jag kommer ihåg det. Jag borde kanske gå och skriva upp det i min kalender så det blir gjort snart.
Inget regn och ett par plusgrader, så nu ikväll när Lenny nattade Evelina så gick jag och Thone ut och tränade. På andra sidan vägen finns det en skapligt upplyst yta mellan två garagelängor. Det är visserligen asfalt där, men så länge man inte tränar fartiga grejer är det ju ingen fara.
Träningen blev väldigt blandad, med inslag av både freestyle, lydnad och rallylydnad, och det var så skönt att inte behöva tänka på utrymmet. Jag tror att Thone också tyckte det var skönt, att inte gå in i väggar och möbler. Det blev ett riktigt trevligt träningspass och lilla Thone kändes väldigt samlad med tanke på att det inte blev någon träning i helgen. Eftersom att hon skötte sig så fint så tog vi några steg längre i de freestyletricken vi tränade på.
Än finns inga planer på när vi ska tävla freestyle, men vi tränar redan på två lite mer avancerade tricks. Det är dom som jag kallar för ”Turn” och ”Krabba”, där Thyra går i sidleds runt mig och i sidleds på avstånd. ”Krabba” får Thone jobba på åt både höger och vänster, men jag har inte kommit på något kommando för vad det ska heta när hon rör sig åt sitt vänster. Aja, än så länge vet hon knappt att hon kan röra sig åt vänster så jag har tid på mig att komma på något bra kommando.
Varför röra på sig när hela fotbollsplanen är full med halvfrusna harpluttar?
Usch, igår när jag kom hem från jobbet blev jag jättefrusen och fick ont i kroppen. Det visade sig att jag hade feber, så det blev att krypa ner i sängen tidigt med hopp om att jag skulle må bättre idag. Lenny gick upp med Evelina imorse så att jag kunde ligga kvar två timmar till. Jag mådde väl inte mycket bättre, men tog mig ändå ut på en promenad med Evelina och hundarna. Frisk luft brukar ju alltid pigga upp en.
Någon långpromenad blev det inte, utan vi gick bara bort till Lambohovsvallen där jag tänkte att hundarna kunde få motionera sig själva… Thyra och Lhine drog en kort rush, tills de upptäckte att hela fotbollsplanen var full av mumsiga harpluttar! Jag orkade inte jaga på dom, så de fick vara tråkiga och gå med nosen i backen och äta.
Thone passade på att springa omkring med bollen jag hade tagit med.
Hundarnas ljusblåa kong är en av deras favoritleksaker, och den har hängt med i väldigt många år. Själva kongen är fortfarande i bra skick, men snöret har varit dåligt länge och för ett par veckor sedan gick handtaget sönder. Nästan varje gång jag kastat iväg kongen med det trasiga snöret har jag lyckats riva mig på de hårda och vassa limresterna som handtaget var ditsatt med.
I veckan fick jag idén att prova att göra ett eget handtag, och igår tog jag tag i saken. Två paracordbitar som inte skulle räcka till varken halsband eller koppel fick bli ett nytt snöre och handtag till kongen – och det blev jättebra! Thone ställde upp direkt och ville prova hållbarheten, och jag tror att hundarnas ”nya” leksak kommer hålla i många, många år till!
