En söt Lhine bland löven

181018

18 oktober, 2018 | 1 kommentar »

Ett kort passa-på-pass

181016

Igår kände jag mig fortfarande trött efter migränen och försökte ha en vilodag, och idag har jag känt mig helt normal igen. Jag fick hoppa in ett par extra timmar på jobbet idag, och den närmsta tiden kommer det bli väldigt mycket jobb så efter att Lenny kommit hem från jobbet och vi ätit mat så gick jag och Thone ut på tomten och tränade en stund.

Efter några riktigt tråkiga dagar höll Thone förstås på att explodera när jag tog fram träningsväskan, men vi fick ändå till ett träningspass som kändes samlat och fint. Det blev fotgående, ett par rutskick, skick runt konan med en fotboll som störning och så slipade vi lite på ställande under gång. Thone skulle kunna ha ett snabbare stopp, så idag gick vi nos mot näsa och hade hennes älskade tennisboll som belöning.

16 oktober, 2018 | Inga kommentarer »

Usch, vilken helg

Den här helgen blev inte rolig… Den började väldigt bra, för i fredags blev min bil klar och försäkringsbolaget hann ta bort min självrisk precis när jag var framme vid verkstaden. Jag hade inte hört något på hela veckan och det hade blivit en liten miss, men det hann som sagt bli klart. Vilken lättnad, tydligen en alldeles för stor lättnad som utlöste en migrän med aura.

Eftersom att jag bara har haft det en gång tidigare, för lite mer än 3 1/2 år sen så misstolkade jag alla symtom. Nu i efterhand har jag förstått att det började direkt när jag kom hem efter jobbet. Jag kunde liksom inte sätta mig ner och koppla av, blev sluddrig och kände mig yr och okoncentrerad.

Igår skulle jag jobbat, och var uppe tidigt med Evelina. Hade ont i huvudet och nacken, men precis som under fredagskvällen trodde jag bara att det var på grund av trötthet. En timme innan jag skulle åka och jobba blev jag jätteyr, och kröp ner i sängen bredvid Lenny för att vila en stund…

För att göra en lång historia kort så somnade vi allihopa, och jag vaknade inte till förrän två timmar efter att jag skulle börjat jobba! Ringde till jobbet och sa förlåt, och höll på att skämmas ihjäl. Trots huvudvärk och yrsel tog jag mig ut till bilen, men körde inte många meter innan jag insåg att jag var en livsfara både för mig själv och andra. Allt var som i en dimma, som om jag inte var i min egen kropp.

Tack och lov så har jag fantastiska arbetskamrater, som bara hade blivit väldigt oroliga över vad som hade hänt när jag inte hört av mig och dom inte lyckats få tag på mig. Min butikschef beordrade mig att köra en meter till, att ringa till Lenny så att han och Evelina fick hämta mig och sedan åka in till akuten. En stund senare ringde hon upp igen för att höra hur det var med mig, och när jag berättat allt tyckte hon att det lät precis som att jag fått migrän med aura igen.

Framåt kvällen kom jag ut ur den där dimman, och idag har jag varit och jobbat. Jag skulle egentligen vilat några dagar, men det var bara tre timmar och det gick bra även om jag kände mig lite överkörd. Det blir att krypa ner i sängen tidigt idag, och imorgon ska jag försöka att passa på att vila när Evelina är på förskolan. Jag hoppas att det här inte kommer tillbaka fler gånger, men om det gör det så hoppas jag att jag och Lenny känner igen symtomen…

14 oktober, 2018 | 1 kommentar »

Nu händer det grejer med rutan!

Jag har slarvat med anteckningarna i min kalender, och har det lite rörigt i huvudet just nu så jag kommer inte riktigt ihåg när jag och Thone tränade lydnad senast. Vi körde ett pass i onsdags förra veckan iallafall, för att få ur lite energi inför apporteringsträningen på kvällen.

Idag blev det iallafall ett träningspass igen efter att vi varit och lämnat Evelina på förskolan. Vi tränade lite smått och gott, men dagens höjdpunkt var rutan där det trillat ner ett antal polletter sedan vi plockade bort targeten och började träna in ett nytt stopp-kommando.

När vi gjorde vår förberedelse kände jag att Thone visste vad hon skulle göra, så jag provade att inte gå ut och trampa i rutan. Det var full fart ut, och samtidigt såg jag på henne att hon hade förväntan på ett ”Stå!”. Jag ville inte stoppa henne för tidigt, när hon sprang så fint, och lät henne passera mitten innan jag ropade ”Stå!”. Hon vände direkt och stannade! Tjoho!

Vi gjorde flera skick, från olika håll och på olika avstånd och hon gjorde det lika snyggt varenda gång! Efter en stund fick vi ”hjälp” av Lhine också, som gick och lade sig i rutan och inte hade några planer på att flytta sig. Thone brydde sig inte ett dugg om det, utan skuttade glatt ut i rutan för att få sin älskade tennisboll.

Lite överträning fick det bli också. Utan att Thone såg det så lade jag ut targeten som hjälp, och sedan gick vi iväg en bra bit. Över gångbanan, över en bit gräs och bort till mitten av en asfalterad basketplan. Det blev nog ungefär 40 meter till rutan. Förutom det överdrivna avståndet så skulle Thone även passera Evelinas vagn och väskan med träningsgrejer, men det var ju inga problem! Det var fullt fart ut till rutan.

När jag tyckte att vi hade tränat klart, och Thone låg i gräset och viftade på svansen i väntan på nästa övning så provade jag att säga ”Rutan!”. Varken hon eller jag var vända mot rutan, så hon funderade en sekund och sen skuttade hon glatt ut till rutan ytterligare en gång! Nu känns det verkligen som att hon har börjat förstå vad rutan är för något. Hon letar inte target, utan hon springer mot de fyra konorna, över bandet och väntar på ett ”Stå!”.

11 oktober, 2018 | Inga kommentarer »

Repris av gårdagen

181010-3
Älskade lilla busunge!

Vackert väder idag med, så det fick bli en sån där mysig eftermiddagspromenad igen och så avslutade vi med lek i en lekpark. Idag hade vi med oss hink, spade och formar också så att vi kunde göra sandkakor. Hundarna tycker väl att det är med lekparker är lagom kul, särskilt när de bara får ligga och titta på – men jag tror det är väldigt nyttigt för Thone att få vara med, men inte delta i leken.

181010-1
Här bakas det sandkakor.

181010-2

10 oktober, 2018 | 1 kommentar »

Mysig eftermiddag med flickorna

181009

Nu när hösten är här måste man ju passa på och njuta av de dagarna som bjuder på vackert väder. Det är ju så himla fint ute nu också! Evelina, jag och hundarna hade en riktigt mysig eftermiddag idag. När Lenny åkt till jobbet så åt vi mat, och sedan gick vi ut på en promenad och bara strosade omkring.

Jag fick ta en fin bild på Evelina och hundarna, och sen satt jag och hundarna i gräset medan Evelina plockade en massa fina stenar. Efter en stund fortsatte vi våran promenad, och stannade sedan till i en lekpark där vi gungade, åkte rutschkana och gungade gungbräda. Vi var ute så länge att det var Evelina som sa till att hon ville gå hem för att äta kvällsmat och gå och lägga sig. Det är inte ofta det händer!

9 oktober, 2018 | Inga kommentarer »

Nu räcker det! Vi drar!

181008-1

181008-2

8 oktober, 2018 | Inga kommentarer »

Grattis Sara och Vittra!

Sara och Thyradottern Vittra, LPI RLD N RLD A RLD M SE RALLYCH TJH(RDH) Höstglädjens Quick-Witted var också och tävlade igår, men i nose work. De fick sitt andra diplom i NW 1! De kom 2:a på behållarsöket, 3:a på fordonssöket och totalt kom de på en 7:e plats av 34 ekipage!

Grattis!

7 oktober, 2018 | Inga kommentarer »

Grattis Marit och Malte!

Idag har Marit och Thyrasonen Malte, LPI LPII HTMI HTMII HTMIII RLD N RLD F RLD A RLD M SE HTMCH SE RALLYCH Höstglädjens Full Speed Forward tävlat freestyle och fått sin tredje uppflyttning i klass I. Därmed fick de titeln FDI! Det blev även en klassvinst, av 20 startande, med fina 26.30 poäng! Grattis!

6 oktober, 2018 | Inga kommentarer »

När den dåliga känslan blir jättedålig

Igår hade jag en sådär olustig känsla i kroppen, och kunde inte komma på varför. När jag kom fram till jobbet och skulle parkera funderade jag lite snabbt på om jag skulle ställa mig i den vänstra rutan istället för den högra som jag brukar. Vet inte var den tanken kom ifrån, men jag ställde mig i ”min” ruta som vanligt. Nästa gång en sån där tanke dyker upp igen kommer jag lyssna på den…

Jag hade knappt varit på jobbet i en timme när jag fick ett samtal, som inleddes med ett övertrevligt ”Hej Sandra!”. Min första tanke var att det var en telefonförsäljare… men det var det (tyvärr) inte. När han presenterade sig och berättade att han ägde en av bilarna på baksidan så förstod jag direkt vad som hade hänt. ”… råkade backa på din bil…”. Nej, nej, nej! Jag hade lust att börja gråta, men min arbetskamrat var och köpte lunch så det var bara att försöka hålla tillbaka och klistra på en god min framför kunderna.

Min arbetskamrat var snart tillbaka, och hon lät sin mat bli lite kall medan jag gick ut och kollade hur min bil såg ut. Det kunde varit värre, men var ändå värre än vad ägaren till bilen trodde. (Det var inte han själv som backade på min bil). Trasig lykta, märken både högt och lågt på stötfångaren och upp på motorhuven. Satans jävla skit rent ut sagt. Min bil!

Jag har inte varit med om något sånt här förut, så innan jag kunde gå på lunch och ringa försäkringsbolaget så hann ju min dag bli helt förstörd. Vad skulle hända nu liksom? Efter att pratat med försäkringsbolaget kändes det iallafall lite bättre, och ägaren till den andra bilen hade redan ringt och anmält att hans bil backat på min. Han ringde även tillbaka till mig lite senare och kollade så att jag hade gjort en skadeanmälan.

Idag fick jag och Evelina gå upp jättetidigt, för att åka genom hela Linköping i rusningstrafiken och skadebesikta bilen. Jag var såklart orolig inför det. Tänk om de inte tyckte att skadorna var värda att åtgärda? Men, det gick bra. De kommer byta lyktan, stötfångaren och lacka motorhuven.

Jag har pratat med försäkringsbolaget idag igen, för att kolla hur man gör med hyrbil. Det ingår förstås inte i min försäkring, så det verkar bara jättekrångligt innan det finns en beslut för vållandet. Det borde ju vara solklart, men jag vill ändå inte chansa och behöva stå för de kostnaderna själv.

Hur som helst, på tisdag ska bilen lämnas in iallafall. Kommer känna mig halvt handikappad utan den. Jag kan ju dessutom slå vad om att det kommer ta tid med beslut för vållandet och att jag kommer vara i behov av bil. Hoppas huvudvärken och orkeslösheten det här gav kommer släppa snart iallafall. Suck.

Jag får väl tillägga att mitt i det här tråkiga så får jag ju vara glad över att ägaren till bilen ringde mig så snart han fick veta vad som hänt, och inte bara struntade i det. Jag och en av mina andra arbetskamrater, vi två som använder våra två parkeringsplatser, hade ju lätt som en plätt räknat ut vilken bil det varit ändå, men det hade ju blivit så mycket krångligare alltihopa.

5 oktober, 2018 | 1 kommentar »