Måndag, tisdag, onsdag fick jag hoppa in extra på jobbet p.g.a sjukdom, så idag var det riktigt skönt att vara ledig. Efter att jag skjutsat Evelina till förskolan tog jag och hundarna en långpromenad och innan det var dags att hämta hem henne igen så gick jag ut på tomten och tränade en stund med hundarna.
Thyra och Lhine har inte fått träna på länge, och jag har funderat på om tävlingen som var här i Linköping i höstas kanske var den sista för Thyra. Dagens träningspass kände jag fick bli ett litet avgörande, beroende på vad Thyra skulle tycka och göra. Jag var beredd på att hon kanske inte skulle vilja vara med eller inte vilja göra vissa rörelser som jag bad henne om, och isånnafall skulle tävlingskarriären officiellt vara över och träningen bara vara en rolig aktivering.
Gissa min förvåning när hela Thyra sken upp när hon förstod att det var träning på gång! Hon körde fullt ös och jag märkte inte av att hon hade några problem med någonting, förutom att hitta godisarna när jag slängde iväg dom för fort. Pensionär vill hon uppenbarligen inte bli än, utan det blir för mig att fundera ut hur jag kan förenkla vårat program så att vi slipper missförstånden som kan uppstå om hon inte hör mig på tävlingsplanen.
Lhine har några cert kvar tills hon får den inofficiella titeln Stormästare, och när jag ändå tävlar med Lhine kan ju Thyra få hänga med. En del kommer väl inte tycka att jag är klok som tänker fortsätta tävla med Thyra, men det är väl klart att hon ska få träna och tävla när hon tycker det är så roligt fortfarande! Dock får jag som sagt anpassa programmet efter Thyras hörsel och vad hennes kropp orkar med. Hon får ju inte skada sig…
Ja, idag är det tre år sedan jag och Thyra blev svenska mästare i freestyle. Hon är snart 12 1/2 år, vilket alltså innebär att hon var nästan 9 1/2 år då. Både det och att vi har vunnit SM en gång känns lite overkligt. Jag är så glad att jag har både SM-starten och uppvisningen från BIS-finalen på film, och idag när jag har tittat på dom igen så har jag som sagt svårt att förstå att Thyra var nästan 9 1/2 år där. Energin och glädjen bara sprutar ur öronen på henne som på en ung hund!
Idag, 16 månader och 24 dagar gammal, tog Evelina sina två första steg! Alldeles själv, utan stöd. Den senaste tiden har hon provat att släppa taget från gåvagnen, soffbordet och soffkanten en liten stund, och i helgen tog hon ett steg bakåt och stod själv ett par sekunder innan hon satte sig ner.
Nu under kvällen busade hon omkring i vardagsrummet som vanligt, medan jag satt på golvet och Lenny låg i soffan och tittade på tv. Bara sådär så släppte hon taget om soffan, stod och balanserade en stund och tog sedan två små steg innan hon slängde sig i marken!
Vi trodde först att det bara var något hon råkade göra, men lite senare gjorde hon om det flera gånger! Hon stod vid soffbordet, släppte det och tog medvetet flera små steg. Det blir spännande att se om det vara bra en engångsgrej, eller om tänker lära sig att gå nu.
Det låg en tunn dimma ute imorse när jag, Evelina och hundarna tog en promenad innan jag skulle åka och jobba, så kameran fick följa med. Jag lyckades dirigera ut Thyra i naturen och knäppte några snabba bilder på henne. Fler bilder än så blev det inte, även om det hade varit kul att ta lite busbilder på hundarna i snön, för jag hade ingen lust att kliva ut i snön med mina löparskor och bli kall och blöt om fötterna.
Direkt efter att Thone tagit titeln RLD F gjorde jag det som man inte bör göra. Jag skickade in ansökan om titeln till SKK innan resultaten ens blivit registrerade. Jag gjorde det dessutom via mail, utan att få något svar på om det kommit fram. De två första veckorna efter tävlingen så var jag inne och kollade om resultaten och titeln registrerats, men det hade de inte. Sedan glömde jag bort det, men nu fanns allt där.
Måste ju säga att jag faktiskt blir lite imponerad över att någon har hållit reda på uppgifterna jag mailade in, så att titeln blev registrerad så snart Boxerklubben godkänt resultaten och skickat in dom till SKK.
Igår eftermiddag blev det en rejäl överraskning när jag tittade ut genom fönstren på jobbet och det vräkte ner stora snöflingor. Inne i stan blev det mest blask av snön, men hemma var det vitt och fint. Jag höll tummarna för att snön skulle få ligga, och att gångbanorna inte skulle plogas, saltas och grusas så att Evelina kunde få åka pulka efter Lhine eller Thone idag.
De större gång- och cykelbanorna blev förstås plogade under natten, men precis utanför oss hade inget blivit gjort när jag och Evelina gick upp så jag gissade och hoppades att det skulle vara vitt på alla mindre gångbanor. När Lenny äntligen gick upp så klädde vi på oss allihopa och jag plockade fram en dragsele och Evelinas pulka.
Thone som ändå inte rastar sig i början av promenaderna skulle få börja dra, och Lenny var helt övertygad om att det aldrig skulle gå. Men det gick, och hon var riktigt duktig. Bara hon fick lite stöd i början innan pulka fick lite fart så gick det som på räls sen. Evelina tyckte det var jättekul och satt och tjoade i pulkan.
På vägen hem sen fick Lhine dra pulkan istället, och jösses… Hon skulle springa med pulkan! Jag fick hålla henne i kort koppel, hålla emot och jogga lite lätt med henne. Den sista biten innan vi var hemma igen så saktade hon ner och kunde få gå på långt koppel.
Under eftermiddagen tog jag med mig Thone och kameran på promenad för att ta några härliga bilder i snön. Det var ju tyvärr lättare sagt än gjort. Bilderna blev inget vidare alls, usch, men jag bjuder på några med en väldigt glad Thone iallafall. Förutom att det blev skräp av bilderna så lyckades Thone slarva bort kongen någonstans i snön också. Vi kanske skulle stannat inne istället, så hade jag inte behövt sitta här och känna mig deprimerad över dåliga bilder och borttappad kong.
Då tänker jag på snö. Man pulsar sakta fram genom snön och hundarna rör sig mer uppåt än framåt när de försöker ta sig fram. Det är vitt överallt…
… men istället vaknar man till grått och blött väder. Hundarna blir kolsvarta om ben och magar, och det är aldrig rent inne. Det känns knappt värt att städa, för efter nästa promenad eller när hundarna har varit ute på tomten så är det geggiga tassavtryck på golven…
Igår kväll skickade jag ett mail till SHFK och meddelande att varken Thyra eller Lhine kommer anmälas till SM. Egentligen bestämde jag mig för det för länge sen, men behövde tid att få smälta det. Lite tråkigt känns det förstås, men det är nog två reserver som är väldigt glada nu över att de kommer få delta istället för oss.
Redan innan det stod klart att både Thyra och Lhine hade kvalat till SM var jag ju lite tveksam på om vi skulle åka, och när jag pratade med mamma om det så höll hon med mig. För det första så skulle det bli väldigt dyrt, och här har vi inte så gott om pengar. 500:-/hund i anmälningsavgift, sedan bensinpengar och så några tusenlappar för hotell eller vandrarhem.
Som jag tidigare nämnt går årets SM på My Dog i januari, den ena grenen på fredagen och den andra grenen på söndagen. Visst, jag skulle väl kunna sitta och åka ner och upp samma dag – men jag tyckte inte att det kändes värt det. Gå upp mitt i natten, inte veta vad man möts av för väder och väglag och ha en tid att passa…
Sedan funderade jag över själva tävlingen. I år kommer det kanske vara annorlunda, men de tidigare åren som jag tävlat med Thyra och Lhine på My Dog så har det till exempel inte funnits något plats att värma upp på. Thyra kommer inte kunna höra mig inne på planen, för på stora tävlingar ska det vara högt ljud. Hur snällt är det mot henne då? Hon som blir stressad när hon vet att det blir fel.
Lhine är inte helt bekväm med golvet inne på My Dog. Det är lösa luckor överallt och ett blankt golv som lamporna speglar sig i, och hon tror att varenda ljusskiftning i golvet är luckor. Inne på planen går det inte att undvika luckorna, och de både känns och låter under fötterna. Visst, hon har tävlat där förut och det har gått bra, men hon slipper gärna de där luckorna om hon får välja.
Det här låter väl kanske lite dumt, men när man redan har tävlat på ett antal SM och dessutom tagit-SM guld så känns det inte lika viktigt att tävla på SM längre. Ett SM är faktiskt inte hela världen. Vi lyckades kvala i år igen och det är jag jätteglad över, men i år tycker jag inte att det är värt att åka.
I förra veckan justerades Årslistorna i heelwork to music och freestyle, där de fyra bästa resultaten under året räknas ihop. Det blev bara fyra tävlingar med Thyra och Lhine i år, och vi tävlade mest bara för att vi tycker det är kul. Jag hade visserligen målet att vi skulle kvala till SM också, men det räknade jag nästan med att vi skulle lyckas med om vi hade ett skapligt utförande. Lite koll på vad som krävs har jag ju, och jag lägger inte en massa tid och pengar på en tävling om jag inte tror att vi kommer kunna få cert. Tid och pengar var också det som påverkade antalet starter i år, plus att jag inte kände att vi hade något mer än just kvalplatser till SM att jaga.
Lhine blev årets 12:e bästa hund i heelwork to music. Den placering fick hon även 2013, 2014 kom hon på en 10:e plats och förra året blev hon 9:a. 98.25 poäng fick vi ihop totalt på hennes fyra bästa poäng, av fem och även fem cert. Att komma på en 12:e plats känns inte fy skam, med tanke på att vi bara startade på fyra tävlingar, och 25 hundar placerade sig på listan. Dessutom körde vi vårat gamla program, som jag visste att vi inte skulle få några jättehöga poäng med.
Thyra blev årets 7:e bästa hund i freestyle, och det tycker jag är lite smått fantastiskt! Äldst på hela listan, och på placeringarna före henne är det bara årets landslagshundar. 102.30 poäng fick vi ihop på hennes fyra bästa poäng. På en av hennes fem starter fick vi så låga poäng att vi faktiskt missade cert, för första gången sedan hon blev champion. Vi fick lite lägre poäng i år än vad vi fått tidigare, men det var jag beredd på med nytt och lite enklare program som inte hann sätta sig ordentligt.
2012 blev hon 4:a, 2013 2:a, 2014 blev hon Årets freestylehund och förra året blev hon 3:a. Nu, 12 år gammal, är hon Sveriges 7:e bästa freestylehund!
