När åldern börjar komma ikapp…

Thyra inte är någon ungdom längre, det vet jag, men eftersom att hon har varit pigg och fräsch så länge så håller jag på att bli galen på henne ibland. När vi tävlade i somras och höstas började jag och flera personer runt omkring misstänka att hon inte hörde ordentligt, och hörseln är inte längre vad den har varit.

Det märks främst på promenaderna, och hon som alltid gått lös förut får nu gå i koppel emellanåt. Främst för att jag inte vill tappa bort henne och för att hon inte ska bli påkörd av någon cyklist. Förutom att hon hör sämre så har hon fått ett större intresse för att gå och nosa, och hon har inte längre samma koll på var jag är.

Först trodde jag bara att det var att hon var i en egen liten värld, men efter att jag flera gånger behövt stå och skrika för att få henne att komma ifatt oss andra så insåg jag att det är såhär det är nu. Likadant är det när hon travar på en bit framför oss och jag vill att hon väntar. Är hon för långt fram så måste jag skrika för att få en reaktion. Folk som hör mig måste tro att jag är en elak matte som står och skriker åt min hund…

Idag fortsatte Thyra vår promenad medan jag stod och plockade upp efter Lhine som bajsat, och hon gick inte alls åt det hållet jag hade tänkt heller. Jag fick förstås skrika för att få Thyra att stanna och sen när jag försökte kalla in henne och på alla möjliga vis försökte visa med kroppen att hon skulle komma så satte hon sig ned och rörde sig inte ur fläcken. Hon förstod väl ingenting stackaren och tyckte nog att det enklaste var att sätta sig ner och vänta på mig.

Egentligen är det ju inte henne jag blir galen på, utan själva grejen. Att det här med hennes försämrade hörsel nyligen blivit så tydligt och att jag glömmer av det. Jag vill att hon ska få gå lös så mycket som möjligt, eftersom att hon travar på fortare än vad jag går, men nu klarar hon sig inte själv. Jag måste lära mig att det finns en gräns där hon inte hör mig, för annars kan det hända en olycka. Hon kan råka kliva ut framför en cyklist eller tappa bort oss och springa iväg åt fel håll för att leta.

Jag är ändå glad att åldern än så länge bara har visat sig genom sämre hörsel och lite yrsel emellanåt. Det där med yrseln måste jag ringa till veterinären om, men det är något som glöms bort mellan tillfällena som den visar sig. Fast nu när jag skrivit om det i bloggen så kanske jag kommer ihåg det. Jag borde kanske gå och skriva upp det i min kalender så det blir gjort snart.

22 november, 2016 | 3 kommentar »

3 kommentarer till “När åldern börjar komma ikapp…”

  1. Anki Risberg:

    Ja, det är inte lätt att bli gammal. Jag har ju en också på 12 år och hon har också börjat höra sämre och vill gärna sova mer än förut.

  2. Åsa o toktassarna:

    Sådär var Signe också. Hon undrade ofta varför jag var så arg på henne, men hon hörde ju inte när jag inte skrek…

  3. illika:

    Min gamla tik blev döv, och hade dessutom gråstarr, men vi utvecklade ett rätt bra teckenspråk. Det svåraste var att lära av sig själv med att ropa på henne.
    Vi har alltid haft handsignaler, så att gå över till tecken helt gick ganska smidigt. Stopp, kom, gå intill, handtarget, t ex. Gick hon i sin egen värld fick jag springa ikapp henne och snudda vid henne för att påminna om min existens.

    Kanske något som kan fungera för er?

Skriv en kommentar

Namn:

Mail:

Hemsida: