Några små uppehåll

I morse när jag vaknade så kändes det lite lättare. Jag grät inte, men fem minuter senare kom tårarna. Skickade ett sms till mamma och talade om att jag var vaken och så ringde hon upp. Just nu är jag extra glad över att min mamma även är hundarnas uppfödare, för jag vet inte hur det här hade gått annars. Utan hennes stöd hade nog sorgen varit ännu värre.

Mamma kom hit även idag och hade med sig mat, för det är ju inget som varken jag eller Lenny har haft något intresse av. Efter att vi ätit tog vi en långpromenad och pratade om det som hänt och den stora saknaden. Rhiva var så himla mycket, en hund som verkligen älskade livet. Hon älskade allt, från att sova i sängen till att träna. Hon hade en sån enorm livsglädje, viftade alltid på svansen och hade så mycket egenheter för sig.

Jag saknar verkligen allt med Rhiva. Bumbihoppen i soffan och sängen, hennes smygande genom lägenheten om kvällarna. Hur hon stod på bakbenen, till och med i soffan, för att se ut genom fönstren. Bankandet med svansen i golv, väggar och mot torkskåpet när hon skulle vara med i badrummet. Hennes spanande från bordet på uteplatsen. Hur hon morrade när hon våldsamt försökte ruska livet ur sina leksaker. Smackandet och fladdrandet med tungan när hon fick smaka något gott. Hennes monstruösa skall. Att hon alltid låg och kikade under staketet när jag tränade med de andra på gräsplanen utanför. Listan går att göra hur lång som helst för Rhiva var så långt ifrån tråkig en hund kan komma.

Tårarna har varit lite färre idag, och det har faktiskt känts skönt, men ibland kommer de hysteriska gråtattackerna. Nu under kvällen har jag och Lenny kunnat titta på bilder och pratat om minnen, och det kändes riktigt bra även om det framkallade en hel del tårar. Veterinären som hade hand om Rhiva i söndags ringde mitt i också för att se hur det gick för oss. Då brast det såklart igen, men det var väldigt skönt att få prata med henne igen och hon var själv jätteledsen över det som hänt.

Usch, det är så svårt att förstå att vi aldrig kommer få se Rhiva igen. Aldrig. Älskade lilla gumman. Det hade varit en annan sak om hon var sjuk eller gammal. Tre år, det är ingenting. Hon var vår valp!

10 mars, 2015 | 9 kommentar »

9 kommentarer till “Några små uppehåll”

  1. Natalie:

    Så hemskt Sandra.. Finner inga ord! Ja, hon var ju bara en valp. Vilken tur att ni har de andra två.. Även om de inte är Rhiva.

  2. Ann-Sofie:

    Underbart o viktigt med stödet. Så fint av veterinären att ringa o kolla.
    Skönt att minnas trots att det gör ont, de vackra minnena är viktiga för själen.
    Kraaam

  3. Annika:

    Det måste vara fruktansvärt att förlora sin bästa vän, så tidigt och utan att hon var sjuk. Inte för att det är lätt någonsin att förlora sin pälskling men är de gamla och/eller sjuka så är man ju på något sätt ändå förberedd på att dagen kommer då man måste säga adjö. Skönt att du haft några stunder som varit lite lättare idag. Tänker mycket på er och känner så för er i er sorg. Kram <3

  4. Gunela:

    Känner så väl igen det du går igenom… Brukar ”frossa” i bilder från den hund jag förlorat, gråta och känna. Till slut är man bara glad att man fått leva med den fantastiska hund man haft ❤️ Det har hänt mig även vid omplaceringar, kan ff få för mig att jag gjorde fel. Men du gjorde allt rätt ❤️

  5. Elin:

    Försöker skicka över lite styrka. Kram

  6. Isabelle:

    Jodu, det går helt klart i perioder.. vissa dagar känns allt lättare att hantera, medans andra gånger känns det bara skit.. Så det får man nog räkna med för en sån här ”chock” behöver ta tid.. Det är ju inte alls i rätt ordning det händer då en ”förälder inte ska överleva sitt barn” typ, en yngre ska inte försvinna före en äldre men ibland händer det saker som man inte kan rå på och det är superbra att du har ett kanonfint bollplank för det behövs i stunder som dessa.. Tänker på er!

  7. Karin:

    Detta måste vara nåt av det värsta som kan hända en. Är det en gammal hund som går bort är det mer uthärdligt, men en så ung och levnadsglad hund…. Vet inte vad som hände, men känner med er och hoppas att ni finner tröst hos varandra och med era andra underbara hundar..
    Kramar !!!!

  8. Amanda & Jaga:

    Tänker på er!

  9. Kim:

    <3 Jag vet inte vad jag ska säga.
    Jag har inte sörjt klart min Tekla än. Visst blev hon "gammal", men hon skulle bli äldre – det hade vi bestämt.

    Nu har det gått tre år, och nu först kan jag prata om henne. Sorgen kommer aldrig att försvinna, men du kommer att kunna tänka på det fina utan att gråta – i alla fall inte lika mycket. <3

    Alla tankar till dig och din lilla familj! <3

Skriv en kommentar

Warning: Undefined variable $user_ID in /customers/3/5/4/tomik.se/httpd.www/wp-content/themes/default/comments.php on line 72

Namn:

Mail:

Hemsida: