En dag i taget
Min mamma, som var mitt stöd över telefonen hela dagen igår och som kom till djursjukhuset inatt, har varit här idag och tagit med mig, Thyra och Lhine på en två timmar lång promenad. Det var skönt att få komma ut en stund och få frisk luft och andas, men så fort vi kom innanför dörrarna här igen… Allt känns som en mardröm och det är jättesvårt att förstå det som hänt. Det känns som en stöld!
Nu ligger jag i sängen igen, jag orkar liksom inget annat, och hoppas kunna få sova bort ett par timmar. Lhine, som inte alls tycker om att vi gråter hela tiden och kommer tassande så fort man snyftar, ligger blöt och smutsig bredvid mig. Vad gör väl lite grus i sängen?
