Idag fyller världens goaste unge hela 8 månader! Det känns som att hon fyllde 7 månader alldeles nyss, så jag vet inte riktigt var tiden har sprungit iväg? Full rulle är det på den lilla damen nu iallafall, och hon är så nyfiken på allt! Hon ålar omkring på golvet, morrar och bubblar ”Dä! Dä! Dä!”. Hon är så pillrig med sina små fingrar, och ser minsta lilla gruskorn som ligger på golvet.
Två nya små tänder har hunnit titta fram, så nu har hon två nere och två uppe!
I fredags och igår var jag medbjuden att få träna ihop med Ingegerd och Susanne i Linköpings hundungdoms nya lokal, Anicura Hundsportcenter. Gratis träningstid mot att kikade på dom och kom med tips och råd. En superbra deal för min magra plånbok, och delar med mig av mina tankar gör jag så gärna.
Jag glömde dock bort det helt i fredags, och kom inte på det förrän flera timmar senare, men idag så kom vi iväg. Thone, Evelina och jag. Det blev bara jag och Ingegerd idag, så vi hade väldigt gott om utrymme att dela på. Om det skulle bli någon träning för Thone visste jag inte, eftersom att Evelina var med, men hon satt så snällt i sitt babyskydd och pysslade med en leksak. Det var väl de sista tio minuterna som hon började tröttna, men så var det ju vid läggdags dessutom.
Det blev alltså en hel del träning för Thone, och hon var bara så himla duktig! Tid att vänja sig vid miljön behövdes inte alls, utan hon var redo så snart vi kommit innanför dörren. Jag tycker hon skötte sig hyfsat bra med störningen av Ingegerd och Mindy, och var inte alls intresserad av Mindy men ville gärna vara med dom och träna. Ett par avstickare blev det, men det gick snabbt och lätt att kalla tillbaka henne förutom två gånger.
Vi tränade mest på fotgåendet, där hon får söka upp min sida medan jag rör på mig och sedan gå och äta ur min hand några steg efter att jag klickat. Jag känner redan att jag vill ha ett färdigt fotgående nu, och skulle vilja skynda framåt, men vill man ha ett fint fotgående så tar det tid. Vi har ju inte ens jobbat med det i två veckor, så jag får allt ta och lugna ner mig i tanken. Ha, ha!
Det blev även lite sitt-stanna-kvar, och några freestyletricks. Där lade hon i en extra växel, som jag inte ens visste fanns. Herregud vad kvick och smidig Thone är! Jag blev jätteöverraskad och paff över farten hon plockade fram. Hon är ju kvick ändå, så det gäller nog att vara noggrann och se till att hon kan det hon ska göra innan hon får göra det med den farten. Det är nog väldigt lätt hänt att allt bli pannkaka annars.
Kajan som jag och Thone skulle tränat med i måndags fick följa med ut på promenad igår istället. Jag lade ut den på två linjetag, det ena längs en naturlig vägg och det andra mitt ute på fältet. Jätteroligt och lätt som en plätt tyckte Thone! Att apportera kaja var inga konstigheter alls, och ett längre avstånd än i lördags när hon fick prova den stora svarta fågeln verkade vara en fördel. Hon kom in hela vägen och höll fast tills jag tog kajan.
Vad kul det är att träna apportering med den här lilla hunden!
8:e mars 2014, en av dom bästa dagarna i mitt liv! Som regerande svenska mästare i freestyle så representerade Thyra och jag Sverige i den internationella freestylefinalen på Cruft’s. Ett otroligt proffsigt arrangemang där vi som tävlade blev informerade om allt som hände hela tiden. Innan allt startade i finalringen hade vi en timmes fri träning, och därefter fanns det en samlingstid så jag, Emma, hennes son och mamma hade god tid på oss att strosa runt med Thyra för att trötta ut henne.
Efter samlingen hade funktionärerna stenkoll på oss och hjälpte till att bära rekvisita och checkade av var den skulle stå inne på planen. När vi fått komma in i green room erbjöds vi vatten, och behövde man gå på toaletten så följde en funktionär med och väntade utanför. Den som följde med mig och Thyra knackade på dörren och frågade om jag mådde bra där inne. Man fick instruktioner hela tiden, var man skulle stå och vänta på sin tur, vem man skulle ge kopplet till och vem man skulle hålla koll på när det var dags att få gå in på planen.
Det jag och Thyra mötte när vi klev in på planen var så himla häftigt. Läktarna, som har plats för 6000 besökare, var helt fullsatta och vi fick ta emot världens applåder och jubel.
Jag hade inga förväntningar på poäng eller placering, utan hoppades att jag och Thyra skulle utföra programmet utan några större missar. Thyra var lite trött i huvudet, vilket kändes skönt, och det blev bara två små missar som jag inte ens tror störde utförandet. Jag var så nöjd när vi sprang av planen, och trodde knappt mina ögon när jag såg vilka poäng vi fick! 26.43 poäng och upp i ledningen! En 4:e plats slutade vi på, bland några av världens bästa freestyleekipage. Så himla häftigt!
.
8:e mars 2015, den värsta dagen i mitt liv. Det var en jättefin dag, med strålande sol. Planen för dagen var att gå en extra lång promenad i solen och sedan skulle jag blogga om minnena från Cruft’s. Jag kommer ihåg att jag hade fleecejackan på mig istället för vinterjackan. Istället för vår vanliga långpromenad skulle vi gå genom kohagen också. Men vi kom inte långt, bara några hundra meter. Rhiva gick bakom eller bredvid mig, hon som alltid låg före och därför hade dragsele på sig och var fäst i baggenbältet. Hon mådde inte bra, så vi vände hemåt.
När vi var hemma igen så tog jag tempen på henne. Den var jättehög och hon dreglade. Hon ville inget annat än att ligga i mitt knä. Vi fick en tid på Valla, och där var hennes feber ännu högre. Blodproverna visade att hon hade en infektion och hon skulle bli inlagd och få dropp. Allt skulle bli bra igen.
Vid 20-tiden på kvällen ringde telefonen, och när jag såg att det var från Valla så visste jag att det inte var bra. De ringer inte från ett djursjukhus så länge läget är stabilt. Hon hade blivit bättre, men sedan akut sämre. De hade gjort en kontraströntgen för att se om hon hade något i magen eller tarmarna, och upptäckt en skada i luftstrupen. Med en kamera ville de gå ner och se hur det såg ut, och skulle ringa tillbaka när hon vaknat.
Det tog evigheter innan dom ringde igen. Jag som bara grät och grät kunde inte sova och gick upp för att ta en dusch, och då ringde det. Det näst värsta samtalet i mitt liv. Rhiva var jätte, jätte, jättedålig. De hade låtit henne ligga med slang i halsen så länge som det gick, tills hon själv började tugga på den. Veterinären frågade hur högt hon var försäkrad, vad kostnaden redan låg på och jag kommer ihåg att jag skrek att jag inte brydda mig om vad det kostade. De fick göra allt de kunde.
Veterinären berättade att om hon skulle ta sig igenom det här så skulle hon få lunginflammation följd och inte kunna äta fast föda på flera veckor. Jag ville ändå att det skulle göra allt de kunde. I bakgrunden hörde jag hur en annan veterinär ropade att Rhiva fick hjärtstillestånd och vi avbröt samtalet. Helt hysterisk ringde jag till mamma och skrek att Rhiva dör och att jag ville att hon skulle möta upp oss på Valla.
Straxt därefter kom det värsta samtalet i mitt liv. De hade fått igång Rhiva igen, men hon kippade efter luft. Hon var svullen i halsen, slemmig och blodig. Det fanns inget de kunde göra, och hjärtslagen blev svagare. Veterinären ville låta henne få somna in, hon skulle inte överleva.
Vi klädde på oss och åkte till Valla. Vi väntade på mamma utanför, och efter en stund ringde jag och frågade hur långt hon kommit. Mamma tyckte att vi skulle gå in så länge, så att inte Rhiva behövde vänta på oss.
– Hon är redan borta…
– Va..?
Mamma hade inte förstått av mitt hysteriska samtal att Rhiva redan var borta.
Vi gick in och blev visade in till ett rum. Veterinären som tagit emot Rhiva samt en veterinärkollega, som varit förbi på Valla och egentligen var ledig men stannar kvar och hjälpt till, pratade med oss och ingen förstod var som egentligen hade hänt. Hur skadan uppstått och av vad. En djursjukvårdare kom inrullande med Rhiva på ett bord. Hon låg på sidan och det såg ut som att hon sov. Vad jag grät. Jag borrade ner ansiktet i hennes päls, tårarna och snoret rann. Jag klappade på henne, kramade om henne, luktade på hennes tassar som alltid luktade så gott.
Straxt därefter kom mamma, och det var så skönt att ha henne där. Hon ställde alla dom där frågorna som man ville få ett svar på. Vi grät allihopa, även veterinärerna. De sa att det här var den värsta journatten i deras liv hittills. Jag vet inte hur länge vi var där, men vi pratade, gick igenom alltihopa om och om igen. Mamma frågade även om vi kunde få se röntgenplåten där dom hittat skadan i halsen.
Ett sår som var sju centimeter långt, och två centimeter brett på det bredaste stället. Kunde det varit någon som slängt in mat på uteplatsen med glas i? Det trodde inte veterinärerna, utan något föremål som såg ut som såret hade fastnat där. Men vad, det kommer vi aldrig få veta för inget främmande föremål syntes varken i mage eller tarmar.
Usch. Tårarna bara rinner nu, men det känns ändå skönt att få skriva ut det här nu. Dagarna efter att Rhiva gick bort var jättehemska. Mamma tog ledigt från jobbet och kom hit. Såg till att jag och Lenny fick i oss mat, och vi var ute på långpromenader. Under sitt nästa arbetspass ringde veterinären upp och frågade hur det gick för oss. Hon var fortfarande ledsen, och vi gick igenom allt en gång till. Hon hade även pratat om Rhiva med sina kollegor och chefsveterinären, och alla var lika förundrade över hur skadan kommit till. De hade aldrig varit med om något liknande. Hon ringde även upp mamma och pratade med henne, och mamma pratade med chefsveterinären också.
Det är ett år sedan Rhiva stals ifrån oss, endast 3 år, 3 månader och 2 veckor gammal, men ändå känns det som att det hände alldeles nyligen. Jag kommer aldrig att förstå varför. Rhiva var ung, pigg, frisk. Om Gud finns så är han inte snäll.
Ja, idag fyller den otrimmade nakenfisen 8 månader! Imorse gick planerna för dagen åt helvete, då det small till i ryggen när jag lyfte upp Evelina ur spjälsängen. Jag som skulle kommit igång med hundarnas träning på riktigt idag… Thone är nog rätt nöjd med sin 8-månadersdag ändå, för Ayax och Minna har varit här idag och det blev fullt röj förstås. Sedan hade Nathalie med sig strupar till hela gänget när hon kom för att hämta sina hundar igen.
Thone tyckte det var jätteäckligt först när jag kom in med Ayax och Minna. Två främmande hundar med annan svansföring och den ena med upprättstående öron. Hon talade om att de inte var ett dugg välkomna, men så fort hon fick komma ut från köket så släppte det och leken var igång.
I fredags var Gunilla och Lhinesonen Wille, Höstglädjens Written In The Stars och tävlade rallylydnad. Det var deras andra start i nybörjarklass, och de fick sitt andra godkända resultat med 91 poäng! Grattis!
Marit och Thyrasonen Malte, HTMI HTMII LP LII RLD N RLD F RLD A RLD M SE HTMCH har tävlat rallylydnad idag och gjort två starter i mästarklass. De fick två godkända resultat med 96 och 97 poäng! Stort grattis!
Det blev inget provsmak av vilt igår, för vi hade regnigt och ruggigt väder så jag hade ingen lust alls att gå ut mer än nödvändigt. Men idag tog vi med oss den stora svarta fågeln och gick upp till motionsspåret. Jag gjorde ingen grej av det hela, utan Thone fick vara med när jag plocka upp fågeln ur väskan och sedan fick hon sitta kvar och titta när jag gick iväg en bit och lade ut den. Sen så skickade jag henne bara, och hur det gick syns på filmen.
Det blev ingen avlämning i handen, men så tog ju jag emot henne dåligt också eftersom att jag hade mobilen i händerna. Jag hade tänkt att hon skulle få hämta fågeln fler gånger, men det slog över helt och sprang omkring som en galning. Hon fick köra sig rejs och sedan gick vi hemåt, och när hon visade att hon ville ha fågeln så fick hon bära på den.
Att hon tog fågeln utan problem känns jätteskönt! Det vi ska träna på nu är avlämningar, precis som vi gjort med dummiesarna. Inne i lugn och ro så att hon förstår att vilt också ska lämnas av i handen.
Tittade tillbaka i bloggen, och hittade den här filmen som jag lade upp den 4:e mars 2012.
Jag såg på Instagram att Thones bror Bingo fått apportera fågel idag, och då kom jag på att det där med att låta Thone få smaka på vilt med jämna mellanrum blivit helt bortglömt. En gång har hon fått smaka vilt sedan vi hämtade hem henne, och då var hon fortfarande så pass liten att hon behandlade den stackars kajan som en lattjo leksak.
Nu har jag plockat fram någon stor svart fågel som ligger på upptining och får följa med på promenad imorgon. Hur Thone kommer reagera vet jag inte, men jag ställer väl in mig på att hon kommer springa ut och nosa och sedan inte veta vad hon ska göra med den. Fast jag skulle samtidigt inte bli förvånad om hon sprang ut och hämtade den som om hon hade gjort det tusen gånger förut, med tanke på hur bra det gått annars när vi tränat apportering.
Jag har ju sett både syster Olga och bror Bingo i arbete, och alla tre är jätteduktiga för sin ålder tycker jag så det måste vara något dom har i sig.
Jag satt med kameran i handen och hade nyss ålat omkring på golvet och fotat Evelina när Lenny kom hem från jobbet och plockade upp henne famnen, efter att han tagit av sig arbetskläderna. Sa åt honom att sätta sig på knä, så att jag få kunde försöka ta en fin bild. Trodde inte på det själv då solen höll på att försvinna, men den här bilden tycker jag blev jättebra! Den lär få bli framkallad och hamna på väggen!
