Fick vi inte mer tid tillsammans?
Usch och fy fan, de orden hann jag tänka idag när Rhiva hängde uppoch ner i mina armar medan jag bankade på henne. Under lunchpromenaden i skogen började hon kraxa och kräkas upp lunchen och såg inte alls ut att må bra. Det tog några sekunder innan jag insåg att hon hade satt i halsen. En av torrfoderkulorna jag belönat henne med hade kommit upp igen och fastnat!
Rhiva fortsatte att kräkas och snart hade hon kräkts upp hela portionen färskfoder, utan att få upp den jävla torrfoderkulan. Jag fick panik där vi stod i skogen, lyfte upp henne uppochner och började skaka och banka på henne. Det kändes som en evighet, men efter några sekunder lossnade kulan. Den slängdes bort och sen fick Rhiva äta upp sin lunch igen. Lite äckligt kanske, men den hade ju bara hunnit vara i magen i en kvart eller nåt…
Förutom att ringa till Lenny direkt efteråt så höll jag denna händelse för mig själv ett par timmar. Kände att jag hade börjat stortjuta annars. På väg hem från jobbet så ringde jag mamma för att berätta, men det tog några sekunder innan jag ens kunde öppna munnen så hon fick säga ”Hallå?” några gånger innan jag fick fram orden. Usch, en jävla torrfoderkula!
