”Hoppas hon trillar i och drunknar!”
Det var pojkvännens kommentar efter att jag fått mig en utskällning för att jag inte låter socialisera mina stackars hundar..!
I onsdags förmiddag åkte vi alla fyra iväg till en sjö för lite sol och bad, trots stora mörka moln på himlen. När vi kom dit så var det redan en tjej där med sin rottistik, så vi parkerade oss en liten bit bort för att inte störa dom och för att Lhine skulle kunna få simma lös. Vi märkte inte mycket av varandra överhuvudtaget, för ganska snart så gick dom iväg på en promenad.
Efter en stund kommer det en annan bil, och Lhine som är ute och simmar skvallrar om att det kommer en hund bakom oss. Kopplad, men utan ägare i andra änden. Lenny ropar upp Lhine och jag kallar in Thyra som ligger och vilar i skuggan av en buske några meter bort. Då kommer hundens matte klampande.
– Är det två hanar?!?
– Nej, men dom ska inte hälsa!
Hunden, som ser ut att vara en rottweiler/shar pei-blandning, fortsätter (tack och lov med glad inställning) stega fram mot mig och Thyra, medan hans ägare inte alls har bråttom fram att hämta honom. Istället börjar hon tala om både ditten och datten om hur fel jag gör som inte socialiserar mina hundar och bla, bla, bla… Jag får trycka undan hennes stora och överviktiga hund och säga åt henne att komma och hämta sin hund.
Kände irritationen växa inom mig, samtidigt som jag redan insett att den där kärringen inte skulle förstå ett ord om jag öppnade min mun och förklarade varför inte hennes hund var välkommen fram till mina. När hon gjorde en paus för att ta luft så sa jag bara kort och gott att hon kände inte mina hundar och jag kände inte hennes. Punkt slut! Då tog hon till slut upprört sin hund och traskade bortåt medan jag fick höra hur illa det skulle gå för mig och mina hundar…
Gah! Vilka människor det finns.
