Skotträning
Rhiva är uppväxt med att höra skott lite nu och då eftersom att vi bor i närheten av en skjutbana och det var inga konstigheter vid skotten när hon gjorde BPH vid 1 1/2 års ålder. Drygt 6 månader senare hände det som ingen hundägare vill ska hända, Rhiva blev skrämd av en raket på nyårsafton. Jag svär fortfarande av den händelsen, då den var så jävla dum. Det borde verkligen inte ha hänt.
Jag stod och lagade mat, och frågade Lenny om han kunde vara snäll och ta ut hundarna utanför så att de fick kissa. En sista rastning för kvällen, ett par timmar före tolvslaget, och sedan skulle de inte få gå ut igen förrän allt smällande var klart. När de var på väg in igen så är det såklart någon idiot som skjuter upp en raket som ekar mellan husen och Rhiva blir rädd och släpar med sig Lenny in.
Ett bra tag efteråt reagerade Rhiva på skotten från skjutbanan, och satt i soffan och flåsade när vi var inne och svansen blev låg på promenaderna. Det var nästan värre inne än ute, för på promenaderna kunde hon ändå ta kommandon och godis men inne ville hon inte lämna soffan.
Nu under sommaren tycker jag dock att det har blivit mycket bättre. Jag har försökt att inte göra en jättestor grej av det, även om jag såklart blivit ledsen när hon börjat stressa, och själv hållit mig lugn och inte låtit henne få streta och dra in mot dörren. Har det börjat smälla bortifrån skjutbanan när vi varit ute och tränat så har vi bytt till enklare övningar, t.ex kontaktövningar, och godare godis.
Idag var det ett himla smällande, och jag tog chansen att gå ut och se om vi kunde leka trots skotten. Rhiva fick ha lina på sig och så tog vi med en fotboll och ett gäng köttbullar ut. Vid det första skottet när vi kommit ut så åkte öronen lite bakåt och svansen fick en liten böj, men jag spelade döv och sparkade iväg fotbollen. Rhiva for efter bollen och sen var leken igång. Hon tittade bort mot skjutbanan ett par gånger, och det kände jag att hon måste få göra. För mig är det ett normalt beteende och helt okej.
Efter en stund släppte jag ut Thyra som också ville vara med och sparka boll, och när inte hon och Rhiva jagade efter bollen ihop så svansade Rhiva efter mig och tiggde köttbullar. Eftersom att hon var så pass oberörd av skotten idag så fick hon och Thyra göra några stanna-kvar-övningar och ett par inkallningar.
Det känns så skönt att vi kommit såhär långt, fast att vi egentligen inte gjort så mycket. Visst, reaktionen efter smällen på nyårsafton satt i länge, men det känns som att det här till stor del har löst sig själv. Det finns ju hundar som aldrig återhämtar sig igen efter en sådan grej.
Hur vi ska undvika att samma sak händer igen under kommande nyår vet jag inte. På själva nyårsafton får vi väl försöka bjuda in oss någonstans där det inte skjuts raketer rakt utanför dörren, men förutom idioterna som inte kan hålla sig till tolvslaget så finns det ju även idioter som inte ens kan hålla sig till rätt dag…
Malin:
