En dag jag minns med stor glädje, och ännu större sorg

8:e mars 2014, en av dom bästa dagarna i mitt liv! Som regerande svenska mästare i freestyle så representerade Thyra och jag Sverige i den internationella freestylefinalen på Cruft’s. Ett otroligt proffsigt arrangemang där vi som tävlade blev informerade om allt som hände hela tiden. Innan allt startade i finalringen hade vi en timmes fri träning, och därefter fanns det en samlingstid så jag, Emma, hennes son och mamma hade god tid på oss att strosa runt med Thyra för att trötta ut henne.

Efter samlingen hade funktionärerna stenkoll på oss och hjälpte till att bära rekvisita och checkade av var den skulle stå inne på planen. När vi fått komma in i green room erbjöds vi vatten, och behövde man gå på toaletten så följde en funktionär med och väntade utanför. Den som följde med mig och Thyra knackade på dörren och frågade om jag mådde bra där inne. Man fick instruktioner hela tiden, var man skulle stå och vänta på sin tur, vem man skulle ge kopplet till och vem man skulle hålla koll på när det var dags att få gå in på planen.

Det jag och Thyra mötte när vi klev in på planen var så himla häftigt. Läktarna, som har plats för 6000 besökare, var helt fullsatta och vi fick ta emot världens applåder och jubel.

Jag hade inga förväntningar på poäng eller placering, utan hoppades att jag och Thyra skulle utföra programmet utan några större missar. Thyra var lite trött i huvudet, vilket kändes skönt, och det blev bara två små missar som jag inte ens tror störde utförandet. Jag var så nöjd när vi sprang av planen, och trodde knappt mina ögon när jag såg vilka poäng vi fick! 26.43 poäng och upp i ledningen! En 4:e plats slutade vi på, bland några av världens bästa freestyleekipage. Så himla häftigt!

.

8:e mars 2015, den värsta dagen i mitt liv. Det var en jättefin dag, med strålande sol. Planen för dagen var att gå en extra lång promenad i solen och sedan skulle jag blogga om minnena från Cruft’s. Jag kommer ihåg att jag hade fleecejackan på mig istället för vinterjackan. Istället för vår vanliga långpromenad skulle vi gå genom kohagen också. Men vi kom inte långt, bara några hundra meter. Rhiva gick bakom eller bredvid mig, hon som alltid låg före och därför hade dragsele på sig och var fäst i baggenbältet. Hon mådde inte bra, så vi vände hemåt.

När vi var hemma igen så tog jag tempen på henne. Den var jättehög och hon dreglade. Hon ville inget annat än att ligga i mitt knä. Vi fick en tid på Valla, och där var hennes feber ännu högre. Blodproverna visade att hon hade en infektion och hon skulle bli inlagd och få dropp. Allt skulle bli bra igen.

Vid 20-tiden på kvällen ringde telefonen, och när jag såg att det var från Valla så visste jag att det inte var bra. De ringer inte från ett djursjukhus så länge läget är stabilt. Hon hade blivit bättre, men sedan akut sämre. De hade gjort en kontraströntgen för att se om hon hade något i magen eller tarmarna, och upptäckt en skada i luftstrupen. Med en kamera ville de gå ner och se hur det såg ut, och skulle ringa tillbaka när hon vaknat.

Det tog evigheter innan dom ringde igen. Jag som bara grät och grät kunde inte sova och gick upp för att ta en dusch, och då ringde det. Det näst värsta samtalet i mitt liv. Rhiva var jätte, jätte, jättedålig. De hade låtit henne ligga med slang i halsen så länge som det gick, tills hon själv började tugga på den. Veterinären frågade hur högt hon var försäkrad, vad kostnaden redan låg på och jag kommer ihåg att jag skrek att jag inte brydda mig om vad det kostade. De fick göra allt de kunde.

Veterinären berättade att om hon skulle ta sig igenom det här så skulle hon få lunginflammation följd och inte kunna äta fast föda på flera veckor. Jag ville ändå att det skulle göra allt de kunde. I bakgrunden hörde jag hur en annan veterinär ropade att Rhiva fick hjärtstillestånd och vi avbröt samtalet. Helt hysterisk ringde jag till mamma och skrek att Rhiva dör och att jag ville att hon skulle möta upp oss på Valla.

Straxt därefter kom det värsta samtalet i mitt liv. De hade fått igång Rhiva igen, men hon kippade efter luft. Hon var svullen i halsen, slemmig och blodig. Det fanns inget de kunde göra, och hjärtslagen blev svagare. Veterinären ville låta henne få somna in, hon skulle inte överleva.

Vi klädde på oss och åkte till Valla. Vi väntade på mamma utanför, och efter en stund ringde jag och frågade hur långt hon kommit. Mamma tyckte att vi skulle gå in så länge, så att inte Rhiva behövde vänta på oss.
– Hon är redan borta…
– Va..?
Mamma hade inte förstått av mitt hysteriska samtal att Rhiva redan var borta.

Vi gick in och blev visade in till ett rum. Veterinären som tagit emot Rhiva samt en veterinärkollega, som varit förbi på Valla och egentligen var ledig men stannar kvar och hjälpt till, pratade med oss och ingen förstod var som egentligen hade hänt. Hur skadan uppstått och av vad. En djursjukvårdare kom inrullande med Rhiva på ett bord. Hon låg på sidan och det såg ut som att hon sov. Vad jag grät. Jag borrade ner ansiktet i hennes päls, tårarna och snoret rann. Jag klappade på henne, kramade om henne, luktade på hennes tassar som alltid luktade så gott.

Straxt därefter kom mamma, och det var så skönt att ha henne där. Hon ställde alla dom där frågorna som man ville få ett svar på. Vi grät allihopa, även veterinärerna. De sa att det här var den värsta journatten i deras liv hittills. Jag vet inte hur länge vi var där, men vi pratade, gick igenom alltihopa om och om igen. Mamma frågade även om vi kunde få se röntgenplåten där dom hittat skadan i halsen.

Ett sår som var sju centimeter långt, och två centimeter brett på det bredaste stället. Kunde det varit någon som slängt in mat på uteplatsen med glas i? Det trodde inte veterinärerna, utan något föremål som såg ut som såret hade fastnat där. Men vad, det kommer vi aldrig få veta för inget främmande föremål syntes varken i mage eller tarmar.

Usch. Tårarna bara rinner nu, men det känns ändå skönt att få skriva ut det här nu. Dagarna efter att Rhiva gick bort var jättehemska. Mamma tog ledigt från jobbet och kom hit. Såg till att jag och Lenny fick i oss mat, och vi var ute på långpromenader. Under sitt nästa arbetspass ringde veterinären upp och frågade hur det gick för oss. Hon var fortfarande ledsen, och vi gick igenom allt en gång till. Hon hade även pratat om Rhiva med sina kollegor och chefsveterinären, och alla var lika förundrade över hur skadan kommit till. De hade aldrig varit med om något liknande. Hon ringde även upp mamma och pratade med henne, och mamma pratade med chefsveterinären också.

Det är ett år sedan Rhiva stals ifrån oss, endast 3 år, 3 månader och 2 veckor gammal, men ändå känns det som att det hände alldeles nyligen. Jag kommer aldrig att förstå varför. Rhiva var ung, pigg, frisk. Om Gud finns så är han inte snäll.

8 mars, 2016 | 11 kommentar »

11 kommentarer till “En dag jag minns med stor glädje, och ännu större sorg”

  1. Ann-Sofie:

    Hemskt och ofattbart ?
    Kram

  2. Jenny:

    Usch vad hemskt, att det kan gå så fort.

  3. Annica:

    Fy så hemskt! Skönt att du skriver av dig och att du delar detta med oss andra. Kramar till er alla!

  4. Eirin:

    Så grusomt det må ha vært for deg å miste en hund på den måten…..

    Cruftsoppvisningen din husker jeg godt…. stort imponert..

  5. Sandra:

    Så hemskt och ännu värre av att inte veta varför. Inte få ett avslut. ❤️

  6. Elin:

    Kram

  7. Isabelle:

    Men fy vad hemskt, jag förstår verkligen varför det var så svårt att berätta om händelsen. <3

  8. Johanna:

    Så otroligt sorgligt. Det är så fruktansvärt och smärtsamt när dem rycks ifrån en.. Många stora kramar! (tror inte heller att gud är speciellt snäll, om han finns)

  9. Lovisa:

    Åh, Sandra ? En sådan mardröm! Varma kramar till er alla!

  10. Åsa o toktassarna:

    <3

  11. Marlene:

    Angående 2014, vilket otroligt fint minne att bära med sig och vilket program! Härligt att se ert fina samarbete tillsammans.

    Angående 2015, så fruktansvärt orättvist och sorgligt. Den enda trösten är väl att hon inte har ont längre men vilket slöseri med hundliv som redan är alltför korta. ?

Skriv en kommentar

Warning: Undefined variable $user_ID in /customers/3/5/4/tomik.se/httpd.www/wp-content/themes/default/comments.php on line 72

Namn:

Mail:

Hemsida: