Från klassens värsting till duktig elev
Det kan tydligen hända mycket pÃ¥ en vecka, och idag efter apporteringskursen Ã¥kte jag hem glad och stolt över min lilla Rhiva! Förra veckan hade jag inte mycket att vara stolt över… förutom farten, om det är sÃ¥ mycket att vara stolt över när huvudet inte alls hänger med.
Idag var kursen fulltalig, med instruktör, hjälpinstruktör och sex deltagare. Det började med en genomgång igen, eftersom att Mathilde som är kursens instruktör inte kunde vara med förra gången. Vi fick presentera oss och våra hundar, samt berätta hur vi tyckte att det hade gått förra gången. För min och Rhivas del gick det ju inget vidare, utan jag sa att det var mest spring och inte så mycket hjärna.
Vi började med en promenad bort till hagen där vi skulle träna, och planen var två korta lydnadspass och sedan skulle det bli sök. Det trodde Mathilde skulle passa Rhiva bra, och hon hade även planerat upplägget efter vad Lotta berättat efter första tillfället i förra veckan. Hennes uppfattning var att Rhiva har mycket överskottsenergi, och att det förmodligen skulle gå att vända på ganska snabbt, så på dagens sökövning skulle hon få springa och förr eller senare vara tvungen att koppla på hjärnan.
I två grupper delades vi upp, och vi hamnade i gruppen som fick börja med sitt-stanna-kvar och inkallning. Rhiva skötte sig superbra! Satt kvar fint när jag gick iväg, så då gick jag tillbaka och belönade innan jag gick iväg igen för att kalla in. Hon kom som ett skott när jag blåste i visselpipan, och då satte jag mig ner och tog fram en liten burk med färskfoder i. Sedan blev det en stadgeövning, där Rhiva fick sitta kvar medan Lotta kastade en dummie framför oss tre gånger. Därefter kunde vi fått en markering som belöning, men jag valde att avstå det.
Sen blev det fotgÃ¥ende/följsamhet hos Mathilde, eller ”Nära” som jag kommer döpa jaktfoten till. Det funkade ocksÃ¥ fint även om nosen Ã¥kte ner i backen ett par gÃ¥nger, men vi har ju inte tränat pÃ¥ det särskilt mycket.
Efter en kort paus, där Mathilde berättade mer om det vi gjort, så var det då dags för söket. Rhiva skulle få börja, och hon satt väldigt intresserad och tittade på när söket lades ut. Sedan fick vi kliva fram en bit från gruppen, och jag skickade iväg Rhiva med tecknet och kommandot som jag kommer använda i fortsättningen. Rhiva for iväg i full fart, långt ut. Hon kopplade på näsan ganska snabbt, och fick beröm för hur hon slog fram och tillbaka tills hon hittade en dummie. När hon hittat en ropade jag på henne, tog fram belöningsburken och satte mig ner. Det var raka vägen in!
Sedan skulle jag skicka henne direkt igen, men hade nog lite för brÃ¥ttom. Skulle nog tagit in henne ordentligt till sidan och väntat till hon verkade fokuserad, men när Mathilde sa ordet ”Direkt” sÃ¥ skyndade jag pÃ¥. Rhiva fattade ingenting sÃ¥ jag tog nÃ¥gra steg ut tills hon började söka igen. Den här gÃ¥ngen skulle jag ha lite is i magen för Mathilde ville se hur det sÃ¥g ut om jag inte ropade pÃ¥ henne. När Rhiva hittat en dummie sÃ¥ sprang hon visserligen inÃ¥t, men Ã¥t höger. Ropade pÃ¥ henne, och hon vände direkt!
Vilken skillnad mot förra gången, duktiga lilla hund! Jag visste inte ens om hon skulle plocka upp dummisarna om hon hittade någon på söket eftersom att apporteringsträningen hittills har varit näst intill lika med noll, men det var ju inga konstigheter. Det fanns visserligen inga avlämningar att tala om idag, men det sa jag till om innan att jag skulle strunta i. Det viktigaste är ju att hon lär sig att hon ska in, och det höll Mathilde med om. Avlämningarna kan vi träna på hemma i lugn och ro, utan själva apporteringsmomentet.
Nu är det dags att sova, och vi är två som kommer sova väldigt gott!
