Man ska aldrig säga aldrig

Fram till 17-tiden igår så skulle jag, om någon frågade, lätt kunna säga att mina hundar aldrig(!) skulle göra inbrott i en hundmatsäck. Speciellt inte om den stod uppställd på en flyttkartong i en liten hall heller. De skulle inte ens röra en öppnad säck som stod på golvet. Det var som sagt fram tills igår.

Jag hade varit duktig och tagit benen till Ica och hem igen för att handla, istället för att ta bilen som jag brukar. Var väl borta i ungefär en halvtimme, och när jag kliver innan för dörren så ligger den nyinköpta hundmatsäcken på 18 kilo (Royal Canin bjuder just nu på 3 kilo extra!) på golvet med Lhine halvt inkrupen i den. Tur i oturen så hade hon under inbrottet inte lyckats vika kanterna utåt, utan tryckt in dom i säcken, så nu kunde hon inte komma åt mer mat än hon redan fått i sig.

Jag var först mest irriterad över Lhines idiotiska hyss, för hon är ju den som brukar passa på att mysa i min säng när jag är borta! Hon kommer inte ens och hälsar när jag kommer hem, utan verkar mest tycka att jag kan gå ut igen så hon får ha lugn och ro en stund till. Som ung hade Lhine en period där allt skulle slaktas, och hon kunde i låta bli att rota i påsar och väskor, men hon lärde mig snabbt vad som behövde plockas undan. Gårdagens matsäcksinbrott kommer jag aldrig förstå mig på…

Efter att jag plockat in det jag handlat i kyl och frys så satte jag mig vid datorn och försökte hitta information på internet om hundar som hetsätit alldeles för mycket mat. Hittade såklart inget och min djurvårdarhjärna var det totalt stopp i. Under tiden hade Lhine uppenbarligen ont i magen, för hon hittade ingen bra liggställning. Hon försökte göra det skönt för sig i soffan, men efter några sekunder ställde hon sig på golvet och började hulka. Vad bra tänkte jag, nu kommer skiten upp! Tre gånger försökte Lhine spy, utan att det kom upp något. Då dök ordet ”Magomvridning” upp i mitt huvud, och jag ringde till mamma och berättade vad som hänt.

– Oj, då. Det är bara att du sätter dig i bilen och åker till Valla. Direkt!

Det har nog aldrig varit så långt ut till E4:an igår. Folk har nog aldrig kört så sakta som igår. Vägen mellan Norrköping – Linköping har nog aldrig varit så lång som igår, och jag har aldrig kört så fort som jag gjorde igår! Tänker inte avslöja vad hastighetsmätaren stod på, men inom 50 minuter från att vi satte oss i bilen så var jag och Thyra på väg hem igen. Jag körde verkligen som en idiot och använde mig både av helljuset och tutan för att få folk att flytta sig från omkörningfilen ute på E4:an.

Framme på Valla så var Lhine i stort sett sitt vanliga jag, förutom att hon såg ut som en utställningslabbe i kroppen. När vi klev in genom dörren till väntrummet så gjorde Lhine alla uppmärksamma på att vi var på igång, och lät som en blandning mellan gris och varulv samtidigt som hon kastade sig fram mot receptionen. Vi blev visade in till ett undersökningsrum direkt, och på vägen fick Lhine ställa sig på vågen. Nästan 30 kilo, mot hennes normala 27-27.5 kilo. Veterinären var oss hack i häl, och efter ett kort samtal om vad som hänt så började veterinären klämma och känna igenom Lhine.

Det blev röntgen, som visade en helt enorm magsäck som var proppfull med mat. I underkant så var den iallafall 6 gånger så stor som normalt. Veterinären ville, som jag redan räknat med, ha kvar Lhine över natten. Trots att jag var beredd på det så kändes det jättejobbigt att få höra det. Jag var lite för chockad för att memorera vad veterinären sa, så  jag vet inte om Lhine skulle få hjälp att kräkas eller om de skulle avvakta och se om hon skulle kräkas av sig själv. Dropp skulle hon få iallafall.

11.00 idag var det äntligen dags för telefontid, och jag var fräck och ringde 10 minuter innan. Fick höra sen att mamma varit ännu fräckare och ringt under morgonen för att höra hur det var med Lhine. Mamma lyckades ju inte få ur mig något vettigt igår eftersom att jag inte kom ihåg något. Lhine mådde iallafall bra, och jag ska hämta henne 15.00 i eftermiddag! Hon hade kräkts en himla massa under kvällen, och nu var hon pigg, glad, kelig och längtade hem. Skönt!

9 februari, 2010 | 14 kommentar »

14 kommentarer till “Man ska aldrig säga aldrig”

  1. Thina o hundarna:

    Skönt att det löste sej o att hon är bra igen. Kör lite lugnare till linköping när du ska hämta henne.

  2. Maria:

    Skönt att det hela slutade bra. Sånna olyckor händer så lätt, huvudsaken är att hon mår bra idag:)

  3. Johanna, Hilda & Edda:

    En situation man helst är utan. Skönt att allt gick bra och att hon snart är hemma igen!

  4. Angelica:

    Det var ju skönt att det löste sig i alla fall. Hoppas hon tar sig en funderare i fall chansen skulle komma fler gånger =)

  5. Nora:

    Skönt att hon mår bra igen!

  6. Sandra:

    Hua, ingen rolig situation det där. Tur att det gick bra!

    Vår hane gjorde så två gånger och såg ut som han svalt en medicinboll, men klarade sig faktiskt från både veterinärbesök och spya. Han var bara fasligt obekväm och mätt i typ två dygn… 😉

    Lhine påminde mig iaf om att flytta på säcken som står i mitt arbetsrum till källaren. Som sagt, även hundar som aaaaldrig skulle göra så, gör det helt plötsligt.

  7. Natalie R:

    Vilken tur i oturen att det gick så bra i alla fall! Saga har gjort samma sak ett antal gånger under sina år, men aldrig så veterinär har blivit nödvändigt tack och lov. Men nog är det galet att de kan trycka i sig SÅ mycket mat :S

  8. Caroline o. Lukas:

    Hon kanske tjuvläste och såg era ev parningsplaner och tänkte kolla hur hon ser ut i storlek ”a la dräktig” 😉
    Skämtåsido…skönt att höra att hon klarade det bra.

  9. Carin:

    Skönt att det har gått bra! Kunde ha blivit så att vi hade träffats på Valla igår!

  10. Johanna och Sting:

    Vet hur fort man kan köra på den vägen. Eller snarare åka med, danne stod för körandet, jag för ammande av barn sittande i barnstol och en arm bak hos Viggo. Skönt att du kom fram säkert och att Lhine mår bättre idag!

  11. Linda,Olle,Minus:

    Skönt att hon e hemma igen!

  12. Annika:

    Vad skönt att det ordnade upp sig med Lhine! Vilken upplevelse/erfarenhet! Inget man vill vara med om precis och vem kan ens tänka tanken att de ska ge sig på matsäcken.

  13. Lisa:

    nej va otäckt! vilken tur att de blev ett lyckligt slut i alla fall.. när jag läser detta, så är jag ännu mer glad över att jag använder fryst färskfoder till mina vovvar, de får dom ju inte tag i lika lätt och inte sväller de i magen heller..
    skönt att hon är hemkommen igen 🙂

  14. Maria:

    Oj, vilken tur att det gick bra! Kims sheltie Sheep stal ju ungefär en liter av Pixies foder när vi var där o hälsade på. Tjock som en minigris, men tiggde mer mat ändå…

Skriv en kommentar

Namn:

Mail:

Hemsida: