När den dåliga känslan blir jättedålig

Igår hade jag en sådär olustig känsla i kroppen, och kunde inte komma på varför. När jag kom fram till jobbet och skulle parkera funderade jag lite snabbt på om jag skulle ställa mig i den vänstra rutan istället för den högra som jag brukar. Vet inte var den tanken kom ifrån, men jag ställde mig i ”min” ruta som vanligt. Nästa gång en sån där tanke dyker upp igen kommer jag lyssna på den…

Jag hade knappt varit på jobbet i en timme när jag fick ett samtal, som inleddes med ett övertrevligt ”Hej Sandra!”. Min första tanke var att det var en telefonförsäljare… men det var det (tyvärr) inte. När han presenterade sig och berättade att han ägde en av bilarna på baksidan så förstod jag direkt vad som hade hänt. ”… råkade backa på din bil…”. Nej, nej, nej! Jag hade lust att börja gråta, men min arbetskamrat var och köpte lunch så det var bara att försöka hålla tillbaka och klistra på en god min framför kunderna.

Min arbetskamrat var snart tillbaka, och hon lät sin mat bli lite kall medan jag gick ut och kollade hur min bil såg ut. Det kunde varit värre, men var ändå värre än vad ägaren till bilen trodde. (Det var inte han själv som backade på min bil). Trasig lykta, märken både högt och lågt på stötfångaren och upp på motorhuven. Satans jävla skit rent ut sagt. Min bil!

Jag har inte varit med om något sånt här förut, så innan jag kunde gå på lunch och ringa försäkringsbolaget så hann ju min dag bli helt förstörd. Vad skulle hända nu liksom? Efter att pratat med försäkringsbolaget kändes det iallafall lite bättre, och ägaren till den andra bilen hade redan ringt och anmält att hans bil backat på min. Han ringde även tillbaka till mig lite senare och kollade så att jag hade gjort en skadeanmälan.

Idag fick jag och Evelina gå upp jättetidigt, för att åka genom hela Linköping i rusningstrafiken och skadebesikta bilen. Jag var såklart orolig inför det. Tänk om de inte tyckte att skadorna var värda att åtgärda? Men, det gick bra. De kommer byta lyktan, stötfångaren och lacka motorhuven.

Jag har pratat med försäkringsbolaget idag igen, för att kolla hur man gör med hyrbil. Det ingår förstås inte i min försäkring, så det verkar bara jättekrångligt innan det finns en beslut för vållandet. Det borde ju vara solklart, men jag vill ändå inte chansa och behöva stå för de kostnaderna själv.

Hur som helst, på tisdag ska bilen lämnas in iallafall. Kommer känna mig halvt handikappad utan den. Jag kan ju dessutom slå vad om att det kommer ta tid med beslut för vållandet och att jag kommer vara i behov av bil. Hoppas huvudvärken och orkeslösheten det här gav kommer släppa snart iallafall. Suck.

Jag får väl tillägga att mitt i det här tråkiga så får jag ju vara glad över att ägaren till bilen ringde mig så snart han fick veta vad som hänt, och inte bara struntade i det. Jag och en av mina andra arbetskamrater, vi två som använder våra två parkeringsplatser, hade ju lätt som en plätt räknat ut vilken bil det varit ändå, men det hade ju blivit så mycket krångligare alltihopa.

5 oktober, 2018 | 1 kommentar »

1 kommentar till “När den dåliga känslan blir jättedålig”

  1. Annika i Lindby:

    Så onödigt! Jag blev påkörd två ggr.Försäkringsbolaget tog hand om det.Jag hade dock bil i min försäkring,då vi inte har tillgång till allmän kommunikation. Hoppas det går smidigt och reperationen fort!

Skriv en kommentar

Namn:

Mail:

Hemsida: