Apporteringsträning, idag igen
Ja, idag har vi varit i Hälla och tränat apportering igen. Hela familjen fick jag med mig också. Jag tänkte att det kunde vara nyttigt för Lenny att se hur apporteringsträning kan gå till, och så fick mammas hundar en ny kastare på markeringarna.
För mig och Thone blev det en ny plats idag, där vi lade söket på ena sidan av en gammal traktorväg i skogen och kastade markeringar på den andra sidan. Även idag körde vi med vilt, och min plan för dagen var att vara tystare och inte ge Thone bekräftelse vid varje vilt.
På söket blev det två kråkor, två änder (varav en egentligen inte skulle varit med då den använts på vatten tidigare och var lite äckligt), en duva, en kanin och truten vi använde i torsdags, och som vi fått reda på är en soptippstrut. Thone fick gå som nummer tre, och fick gå jaktfot en bit fram till söket. Hon fick se när mamma lade ut söket, och idag kändes hon ganska samlad. Satt lugnt och fint utan att vibrera. Det fick hon lugnt beröm för.
Mamma tycker att jag viftar och stör lite för mycket när jag ska skicka iväg Thone, så det försökte jag låta bli idag. Ett par gånger var jag där med handen ändå… Precis som Bodil och Märta så fastnade Thone vid ett tillfälle på en fläck i ena kanten av söket, där det troligtvis gått ett vildsvin. (Usch!). Thone kunde ändå fortsätta med det hon skulle göra när jag ropade ”Sök!” åt henne.
Hon hamnade en stund på andra sidan av det gamla traktorspåret, där det blivit dofter från Bodil och Märtas markeringar. I torsdags kastade vi markeringarna helt åt motsatt håll, men nu hade man liksom söket till vänster om sig så det var inte så konstigt att Thone hamnade där.
Alla vilt kom in utan några som helst problem idag! Thone tvekade inte en enda sekund vid den illaluktande soptippstruten, så när hon plockat upp den fick hon faktiskt beröm. Alla vilt lämnades i handen, och greppen har börjat bli mycket bättre än tidigare. Tempot in kunde varit lite bättre, men det kommer nog sen med mer erfarenhet. Just nu är jag så himla nöjd med framstegen vi gjort med vilten!
Markeringarna, med två kråkor, var inte heller några konstigheter. Thone kändes lite lätt i rumpan på nummer två, så då fick hon sitta kvar lite längre innan hon fick springa iväg. Vid den ena kunde jag se att hon gjorde ett omtag för att få ett bättre grepp, så hon har själv kommit på att det är enklare att bära vilten med ett ordentligt grepp än att vara försiktig.
Som ni ser så fick jag äntligen några bilder på Thone in action, som Lenny var snäll och tog.
