Thone är fri!

Efter en lång och plågsam väntan fanns Thones röntgenresultat på SKK:s hunddata imorse: HD grad B, ED ua (0)!

I mitten av juni tog jag tag i att ringa och boka röntgentid åt Thone, på djurkliniken i Katrineholm där Thyra, Lhine och Rhiva också röntgats. Jag trodde att jag var sent ute, och att det skulle dröja med att få en tid, men det fanns lediga tider redan på Thones 1-årsdag.

Tidigt den 7:e juli åkte vi upp till Katrineholm, bara Thone och jag. Vi var framme i god tid, så vi hann strosa runt i det lilla skogsområdet där första parningen mellan Trazzel och Sasha gjordes. Efter att vi anmält oss i receptionen blev vi snart uppropade. Själva röntgen var snabbt avklarad, då hon som röntgade fick till bra bilder direkt. Jag kommer ihåg Rhivas röntgen som tog 1 1/2 timme, då veterinären inte var nöjd med bilderna och det fick tas fyra stycken på höfterna och tolv stycken på armbågarna.

Thone fick ligga kvar i vaggan i väntan på att veterinären skulle komma in och kolla så att bilderna var okej. Det första hon sa till mig sen var ”Har du sett någon hälta hos hunden?”. Det började snurra i huvudet och bränna i ögonen direkt, för jag visste ju att bilderna inte såg bra ut när veterinären ställde den frågan. Jag skulle hänga av mig förklädet, kragen och ta ner Thone från bordet och så skulle hon berätta mer.

På vad som för mig lät som kinesiska förklarade hon visade med händerna vad en armbåge bestod av, hur den skulle funka och vad som var felet på Thones bilder. Jag fattade ingenting, så till slut frågade jag vad det innebar. Hon frågade då om Thone var tänkt som avelshund, och jag svarade att hon var en fodertik men för mig var hon även min träningskamrat och blivande tävlingshund. Hon undrade vad jag hade tänkt träna och tävla, och jag rabblade upp lydnad, jakt, freestyle, heelwork… ”Ja, någon tävlingshund blir hon nog inte.”.

Då brast det för mig och jag började storgråta. Min underbara hund som inte visat någon hälta, förutom en kort stund efter att hon dundrat in i ett träd, hade 3:or på båda armbågarna. Veterinären pratade om en tillväxtrubbning som heter FCP (fragmented processus coronideus), som tydligen innebär att det blir en felbelastning som orsakar frakturer i ena armbågsbenet. Hon försökte lugna mig med att Thone kunde opereras och ändå fungera som sällskapshund.

Att sitta där på golvet i det mörka rummet och lyssna på allt veterinären sa kändes som en mardröm. Tusen tankar snurrade, och det kände som att halva världen rasade samman. Till slut reste sig veterinären från sin stol och sa att hon skulle be en annan veterinär, som höll på med en operation, att titta på bilderna. När hon kom in tittade hon en stund på bilderna och lät nästan lite irriterad när hon sa att hon inte tyckte att Thone skulle dömas ut av bilderna, utan att det var upp till avläsarna på SKK att sätta en sådan diagnos isånnafall.

När hon gått ut sa veterinären att vi kanske inte skulle ta ut något i förskott, utan att vi skulle vänta på svaret från SKK och sedan gå vidare därifrån. I mitt huvud hade hon redan målat fan på väggen, och när hon avslutade med att ge Thone en klapp och sa att vi får väl se om vi ses igen så tänkte jag bara ”Nej, dej vill vi inte träffa igen!”.

Resten av dagen var jag helt förstörd. När vi kom hem dök jag ner i sängen och googlade på röntgenbilder och FCP, och fattade ingenting. Till slut ringde jag till djurkliniken och frågade om de kunde maila över bilderna till mig, och sedan somnade jag en stund. När jag fått bilderna försökte jag jämföra med bilder jag hittade på nätet, och kunde inte se det som veterinären pratat om på Thones bilder. Mamma, som jag pratade med på vägen hem, ringde upp igen på kvällen och frågade hur jag mådde. Vi pratade om hur vi skulle göra om det nu var så att Thone hade FCP och 3:or på armbågarna.

Dagen efter var mamma och Susanne i Katrineholm och röntgade Olga och Freja, och jag bad då mamma om inte hon kunde visa bilderna för den veterinären. Han är, precis som den andra veterinären som tittade på Thones bilder, jätteduktig på den biten och han tyckte att bilderna såg bra ut. Det blev en liten lättnad när mamma berättade vad han tyckt, och hon hade inte sagt vad vi fått för besked dagen innan.

Sedan dess har väntan varit lång, för självklart hann inte Thones bilder bli avlästa innan avläsarna tog semester. Den här veckan har jag varit inne på SKK:s hunddata ett antal gånger per dag, och inatt hade jag jättesvårt att sova för jag kände liksom på mig att det skulle komma upp under natten eller idag. Jag drömde att jag vaknade och tittade på mobilen och att resultatet kommit in, men sen när jag vaknade på riktigt fanns det inte där. Till slut när jag vaknade vid 7-tiden och var klarvaken och gick in på SKK:s hunddata så fanns resultatet där, och jag vågade knappt flytta på handen som jag höll över halva skärmen för att se vad det stod.

Med tanke på alla tankar som snurrat i huvudet under två veckors tid så känns det nästan overkligt att Thone är fri, och jag är så glad och lättad över resultatet att det kom några tårar när jag pratade med mamma imorse och när jag visade resultatet för Lenny. Nästa gång det är dags för röntgen kommer jag be om att få någon av de tre veterinärerna som jag och mamma haft tidigare, för något sånt här vill jag inte vara med om igen.

21 juli, 2016 | 3 kommentar »

3 kommentarer till “Thone är fri!”

  1. Elin:

    Fy, vilken otroligt puckad veterinär ? skönt att hon hade fel och hoppas hon inte får röntga fler hundar. Grattis till resultatet!

  2. Sofia Olsson:

    Jag blir mörkrädd när jag läser detta.
    Hur kan en veterinär uttala sig på det viset och sedan ha så fel?

    Kontaktade du kliniken och bad prata med veterinären eller dess chef? Kanske vore något att göra och förklara att den veterinären ska i fortsättningen hålla tyst för att inte förstöra så som hon gjorde för dig.

    Tyvärr har jag liknande erfarenhet gällande Casey och hans rygg. Att läsa dig inlägg för inte direkt att mitt förtroende för veterinärer blir bättre. Det är sorgligt att det kan bli så här.

    Jag är väldigt glad för din skull att Thone är fri 🙂

  3. Åsa:

    Fy vad tråkigt! Det finns väl en anledning till att de som röntgar inte ska säga något om bilderna utan lämna det till avläsarna. Och om du nu inte HAR sett nån hälta hos henne, då borde ju veterinären ha tänkt att avläsarna kanske borde få säga sitt innan hen sa sitt!

Skriv en kommentar

Namn:

Mail:

Hemsida: