Inget My Dog, ingen AFEC-final
Usch, jag är så ledsen och besviken att jag inte ens kan gråta. Nu borde jag, mamma, Evelina, Thyra och Lhine varit framme på vandrarhemmet i Göteborg som vi bokade igår, men istället sitter jag hemma och deppar. Det blir inget My Dog och ingen AFEC-final för oss på grund av väglaget och halkan.
Imorse skyndade jag och Evelina iväg för att byta mysdressen jag köpte till henne i onsdags, för en knapp var trasig. Sedan åkte vi och köpte lite godis, läsk och ett varsitt grisöra till Thyra och Lhine. Jag hade tänkt att Thyra skulle få äta sitt grisöra medan jag och Lhine körde vårat program, och Lhines grisöra skulle jag klippa i mindre bitar och ha i fickan som motivation och belöning.
På vägen hem sen tankade jag bilen full och kollade olja, bromsvätska och kylarvätska. När vi kom hem började jag packa och när Lenny kom hem var han snäll och efterdrog mina däck och fyllde på luft. Jag körde ett sista träningspass med Thyra och Lhine, och efter det kom Charlie förbi här och hämtade upp vandringspriset vi vann för Årets freestylehund 2014. Imorgon går ju det vidare till vinnaren för 2015.
Vid 17-tiden ringde mamma och sa att hon skulle borsta av bilen och börja åka häråt. Vi hade pratat tidigare under dagen och varit lite fundersamma över väglaget, men vi hade ju gott om tid på oss och kunde köra lugnt och skulle det vara så att det kändes för halt och otäckt så hade det ju bara varit att vända hemåt igen.
I väntan på att mamma skulle komma hit så gick jag en sväng med hundarna och sen packade jag ut i bilen. När jag kom in igen så hade mamma ringt, och jag trodde att det var för att hon skulle tala om att hon snart var här. Så var det dock inte. Hon hade precis kört igenom Söderköping och svängt av E22:an och ville inte köra längre. Det var jättehalt och hon hade suttit på helspänn och varit kallsvettig.
Allt var packad och klart, jag kände mig redo att åka och Evelina var nyäten, men där tog vår resa till My Dog och AFEC-finalen slut. Innan den ens börjat för vår del. Mamma frågade flera gånger om det kändes okej, vilket det såklart inte gjorde man jag kunde ju inte säga åt henne att fortsätta köra. Tänk om det skulle hända något. Dessutom vet jag hur det känns att sitta på helspänn i bilen och vara kallsvettig. Det är inget roligt alls.
Jag har försökt att tänka att AFEC-finalen bara är en tävling, för det är det ju, men samtidigt känns det jättetråkigt att missa den. AFEC och SM är årets roligaste tävlingar. Det är svårt att kvala till AFEC, svårare än SM, eftersom att det bara är åtta kvaltävlingar och man måste vinna om man inte placerar sig efter ekipage som redan är kvalade. Det skulle ju dessutom bli programavslut med både Thyra och Lhine imorgon. Sen så känner jag mig lite som en skurk som strukit oss så här sent, för det finns säkert en massa andra ekipage som hade velat ha våra kvalplatser.
Annika i Lindby:
